2008
En lucka i väggen
Allt började 2008 när farsan öppnade Trönninge Pizza, en liten pizzeria i Trönninge där han sålde pizzor genom en lucka i väggen.
Han hade tröttnat på att jobba för andra. Han ville göra något eget, något som byggde på hans händer och envishet.
Farsan är en lugn man mycket klagomål, lite grinig, en riktig gubbjävel med sina principer.
Men han gör allt ordentligt, och det är därför det funkade.
2012
Första expansionen
Fyra år senare byggde han ut och gjorde plats för sittplatser. Han kämpade, slet och stod i, dag in och dag ut.
Det var aldrig glamoröst, men det var ärligt. Han byggde grunden som jag själv skulle stå på flera år senare.
2017
Jag kliver in
Jag började jobba med farsan 2017. Jag var ny, fattade inte mycket, och om jag ska vara ärlig såg jag inte mig själv som pizzabagare alls.
Jag hjälpte till för att vara nära honom jag fick knappt se honom annars.
Somrarna var galna. Vi jobbade sju dagar i veckan, tolv timmar om dagen. Det var svett, stress och deg överallt.
Och där stod jag, mitt i det, och tänkte det här är inte min framtid.
2018
Skattesmällen
Året efter small det. Farsan fick en ordentlig skattesmäll, och vi tappade gnistan båda två.
Vi lade ut pizzerian till salu. Flera var intresserade, men ingen dök upp med rätt bud.
På något konstigt sätt blev den aldrig såld. Efter ett år tog vi bort annonsen och körde vidare ändå.
2019–2020
Skola och pandemi
2019 började jag gymnasiet. Jag tänkte bli något helt annat polis, advokat, vem vet.
Men pizzerian fanns alltid i bakhuvudet.
Sen kom pandemin 2020. Vi var livrädda att allt skulle gå åt helvete.
Men det gjorde det inte. Faktum är att det gick förvånansvärt bra.
Det var bara jag och farsan som jobbade, och även om det var slitigt så var det året vi lärde oss vad hårt arbete egentligen betyder.
2022
Förälskelsen i Falkenberg
Sommaren 2022 jobbade jag som byggställare i Falkenberg. En kollega sa
“Du måste testa pizzan på Lilla Napoli.”
Jag gick dit, och redan när jag öppnade dörren slog doften emot mig.
Det var udda där inne lite ruffigt, men med en skön vibe.
När pizzan kom in var den helt sladdrig och tunn. Jag fattade ingenting.
Men när jag tog första bettet… fyfan. Tomatsåsen, degen, balansen allt satt.
Jag blev inte mätt, inte uppblåst, bara lycklig. Jag ville direkt ha en till.
För några minuter glömde jag allt runt omkring. Det var där och då det klickade.
Efter den sommaren tog jag beslutet, Jag ska köra 100 % i pizzerian.
Jag började driva stället indirekt under farsans namn och verksamhet.
Jag gjorde fortfarande de klassiska pizzorna, men något hade ändrats inom mig.
2023–2024
Från tanke till företag
2023 började jag experimentera på riktigt. Många degar gick rakt i soporna, men jag lärde mig för varje försök.
Jag sökte om att starta eget företag, men allt drog ut på tiden banker, papper, tillstånd.
Först i september 2024 fick jag start på mitt eget företag.
Det kändes som första riktiga steget mot något större.
2025
Neapel och nystarten
I april 2025 åkte jag till Neapel. Jag åt pizza där på riktigt.
Jag förstod då vad det handlade om: inte bara pizzan, utan känslan, enkelheten, elden och respekten för råvaran.
När jag kom hem bestämde jag mig: det är dags att byta riktning.
Jag började med biga degar och elugn som en introduktion, men jag visste att målet var större.
En vedeldad ugn. Äkta napolitansk pizza.
Och ett nytt namn Albert No.485.
Först tänkte jag kalla stället Albertissimos Pizza, men det lät för klyschigt.
Jag märkte att många restauranger döpte efter sig själva, och 485 kommer från den lägsta temperatur pizzan ska bakas i enligt AVPN.
Det kändes rätt. Det kändes som mig.
Min syn på pizza och varför jag inte gör kebab
Någonstans runt 2020 började jag inse vad det var jag egentligen hatade med att jobba i pizzeria kebaben.
Inte smaken i sig, för kebab är gott, riktigt gott.
Men hela grejen med kebab på pizza, rullar, tallrikar och sås överallt… det dödar känslan.
När du står vid pizzabänken vill du göra pizza fokuserat, snabbt, med händerna och rytmen.
Inte springa mellan stationer, inte slabba med sås.
Problemet är att kebaben tar över allt. När du lägger kebab och sås på en pizza, så maskerar du pizzan helt.
Folk säger att pizzan var god, men egentligen är det kebaben eller såsen de menar.
Och det stör mig.
För mig handlar det om respekt för pizzan.
Om att låta råvarorna tala.
En bra pizza behöver inte kebab.
Den ska smaka något i sig själv tomaten, degen, osten, elden.
Det går att äta en pizza utan kebab och sås. Punkt.
Farsan och jag
Farsan var skeptisk i början. Han fattade inte varför jag ville ändra något som redan funkade.
Men när han såg kundernas reaktioner när folk började ge positiv feedback då började han tro på det.
Han är fortfarande med mig idag.
Utan honom hade jag inte haft något ingen passion, inget företag, ingen grund.
Han är inte bara min far han är min bästa vän och kollega.
Kampen fortsätter
Inflationen, ekonomin, pappersstrul allt det där tuggar på.
Jag har haft många stunder där jag tänkt att jag inte orkar mer.
Men jag har ingen plan B. Bara plan A.
Om du försöker jaga två kaniner samtidigt, slutar du med ingen.
Så jag fortsätter.
Början på vår resa
Jag är långt ifrån färdig. Det här är inte slutet – det är början.
Just nu vill jag att folk ska ta med sig smaken, men i framtiden vill jag att de ska ta med sig allt: upplevelsen, känslan, minnet.
När du kliver in på Albert No.485, vill jag att du ska känna dig lugn.
Att du ska släppa allt annat, sätta dig ner, ta en tugga och tänka:
“Jag är här nu. Jag ska käka pizza. Fuck allt annat.”
Albert No.485 är farsans slit, min envishet, våra misstag, våra samtal och våra drömmar.
Det är början på något nytt.
Och viktigast av allt – jag vill att du ska känna att det här är din go to-plats.
Ingen show. Ingen prestige.
Bara riktig pizza, gjord med kärlek, tid och en jävla massa vilja.